Jag kan inte förstå att jag står här igen. Grundligt lurad. Lurad för att ord används fel och missvisande signaler har sänts. Ändå har jag stått här så många gånger nu och inbillat mig. Jag har tänkt: "Serru, här kommer den stora kärleken - och du som gick runt och oroade dig i onödan, flicka lilla". Jag har skrattat min ångest och förtvivlan rakt upp i ansiktet. Nu knackar ångesten på dörren med en kallvattensfylld hink. Ångesten står där i farstun och lirar sitt förspel. Sekunderna är inte många innan den sköljer över mig.
/Ellie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar